-

Jag minns hur jag ägnade timmar åt att tänka på hur ont det gjorde.
Jag vet inte hur många minuter jag sammanlagt la ner på att gråta
över drömmar som aldrig blev verklighet.
Storhetsvansinnet var ofta större än någonting annat
och dom där drömmarna förvandlades snabbt till ångest.

(Och ångesten blev den känsla som stod mig närmast.)

Den där ångesten som åt upp varenda del av mig
Gnagde och tuggade mitt inre tills det inte fanns mycket kvar.

Jag vet inte hur jag bar mig åt för att överleva
eller hur jag lyckades omvandla den till total lycka.

Det är mycket som har förändrats,
och när jag ibland påminns om dom där mörka känslorna
eller när ångesten än idag oförberett knackar på
gör det så ont i mig att jag fortfarande tror att jag ska explodera.

jag säger det återigen,
mycket har förändrats.
Den tjejen som stod ensam under en iskall november himmel i en stad långt hemifrån,
med tårarna rinnande likt glaskulor ner för kinderna .. Hon finns inte mer.
Men vissa delar kommer alltid att göra sig påminda.

Den där blygheten som sveper över hennes nya jag, utan att hon egentligen vill.
Likså tystheten som finns, trots att hon egentligen vill säga precis vad hon känner och tycker.
(Det är delar som finns kvar, men som jag ständigt kämpar med att övervinna.)

- Jag vet inte hur jag bar mig åt för att alltid vara stark,
vad jag gjorde för att orka trotsa demonerna som slogs i mig.
Jag vet inte hur jag lyckades resa mig igen.
Hur jag bettedde mig för att återvinna den lilla gnutta självkänsla som finns hos mig idag.

Men på något knasigt sätt så gick det.
Jag slogs och tacklades med mörka känslor varenda dag,
jag svor åt allt vad tankar på att ge upp betydde.

Det var inte lätt och det har varit en lång jävla väg.
Det har gjort ont och många glaskulor har rullat längst kinderna påvägen.
Många hjärtan har krossats,
många vänskaper har sagts upp.
Mycket alkohol har druckits för att dämpa smärtan.

MEN FAN, här står jag idag.
Utan tårar och hat,
utan ångest (iallafall fr stunden)
utan ett trasigt hjärta och med en hel själ.

Jag lyckades, fanfanfan, jag lyckades!
jag vet inte hur, men jag gjorde det.

"få har dött av att kämpa, men många av att ge upp"

/ Amanda

(Jag vet inte vad jag ville med dom här orden.
Kanske är dom helt betydelselösa för er, främlingar och vänner.
Men för mig, betyder den här liite för långa texten, otroligt mycket!)