bla bla bla.. osv
Back on track .. tror jag iaf
Det händer mycket, alladeles för mycket ibland.
Men jag lever iallafall och det är väl huvudsaken?
Om ganska precis en månad tar jag studenten,
och fram tills dess har jag tänkt jobba arslet av mig
eller något i den stilen.
Jag har under senaste månaderna hunnit med att:
tatuera mig, supit skallen i bitar, levt livet, ramlat ihop,
haft ett trasgit förhållande som lagade sig och blev bättre och mer helt än någonsin,
varit på kryssning och haft praktik .. (men den är inte ens värd att nämna)
Just nu sitter jag i skolan för första gången på ett antal månader
och är nervös inför en allvarlig diskussion med en lärare.
Men så får det va, och detta får räcka för nu.
Pusseliipusspuss!
/ Amanda
Det händer mycket, alladeles för mycket ibland.
Men jag lever iallafall och det är väl huvudsaken?
Om ganska precis en månad tar jag studenten,
och fram tills dess har jag tänkt jobba arslet av mig
eller något i den stilen.
Jag har under senaste månaderna hunnit med att:
tatuera mig, supit skallen i bitar, levt livet, ramlat ihop,
haft ett trasgit förhållande som lagade sig och blev bättre och mer helt än någonsin,
varit på kryssning och haft praktik .. (men den är inte ens värd att nämna)
Just nu sitter jag i skolan för första gången på ett antal månader
och är nervös inför en allvarlig diskussion med en lärare.
Men så får det va, och detta får räcka för nu.
Pusseliipusspuss!
/ Amanda
Goodbye.
Vi kommer inte så bra överens du&jag.
Orden trasslar ihop sig och bildar kaos för både dig, mig och alla andra.
Märkliga meningar, utan varken poäng eller sammanhang.
Iband har vi lyckats gjort bra grejer.
Vi har samlat på oss minnen och blivit vänner.
Du har varit som en slagpåse för mig.
En fristad där jag kunnat berätta precis allt,
utan att någon annan egentligen har behövt se eller höra.
Men så har det blvit fel, många gånger har jag raderat.
Men oftast slutar det med att jag trycker bort orden och slänger dem i "utkast".
Det funkar inte.
Inte idag.
Kanske imorgon, eller någon annan gång. På en annan plats.
Men idag, går vi skilda vägar du&jag, bloggis.
/ Amanda
Vi ska följa er .. tills hjärtat slutar slå.
.. Och så var det över.
Det blev tyst och det blev tomt.
Festen som vi väntat på ända sedan nedsläpp den 16 september 2010
då vi på på hemmais kickade igång serien.
Slutspelet, där vi redan från start hade som målsättning att ta oss till Semifinal.
Kaxighet och storhetsvansinne?
- Nejdå, om det inte vore för skadorna som orsakde totalt kaos i Brynäsbåset
är jag säker på att vi tagit oss dit.
Med lite tur hade det gått vägen.
.. Men allting har ett slut.
och för oss slutade det med 1 vinst och fyra förluster mot ett lag som varenda år klättrar uppåt i tabellen,
ett lag som varenda år har marginalerna på sin sida, ett lag som spelar hårt och fult och som varenda match tjaffsar med domaren (och får honom med sig på sin sida)
Nej, jag ska inte vara bitter.
Man minns aldrig ett krigande lag som slås ur kvartfinalserien, man minns aldrig hur ett lag kämpar tills slutsignalen tjuter i arenan, man minns inte hur ett skadedrabbat lag håller huvudet högt trots underläget.
Det man minns är hur Brynäs match efter match tappar in ett mål sekunder innan slutsignalen.
Man minns hur Färjestad slår ut Brynäs med 1-4 i matcher.
Men jag minns resten.
Jag kommer minnas hur vi fightats från start.
Blivit sönertacklade, krigat och framförallt spelat med hjärtat.
Denna säsongen har jag som vanligt gråtit av både hat och kärlek.
Jag har sett Brynäs vinna och förlora,
mött kaxiga motståndarfans och blivit spottad på.
Men som alltid har jag rest mig upp och spottat tillbaka.
Det blev tomt och tyst.
Och den lilla gnutta hopp som fanns, blåstes ut på några sekunder.
Det var ingen rolig kväll igår, och det blir ingen rolig dag idag.
Men jag är stolt över mina krigare.
Stolt över tigrarna.
Stolt över Sveriges bästa förening.
Stolt över laget som jag lever för.
Nästa år firar Brynäs Idrottförening 100 år,
är det våran tur då?
- Ja, det tror jag.
.. Med nya tränare, starkare juniorer och en säkrare målvakt.
Ja, då tro jag att det är våran tur.
BRYNÄS IF .. tills jag dör!
/ Amanda
Det blev tyst och det blev tomt.
Festen som vi väntat på ända sedan nedsläpp den 16 september 2010
då vi på på hemmais kickade igång serien.
Slutspelet, där vi redan från start hade som målsättning att ta oss till Semifinal.
Kaxighet och storhetsvansinne?
- Nejdå, om det inte vore för skadorna som orsakde totalt kaos i Brynäsbåset
är jag säker på att vi tagit oss dit.
Med lite tur hade det gått vägen.
.. Men allting har ett slut.
och för oss slutade det med 1 vinst och fyra förluster mot ett lag som varenda år klättrar uppåt i tabellen,
ett lag som varenda år har marginalerna på sin sida, ett lag som spelar hårt och fult och som varenda match tjaffsar med domaren (och får honom med sig på sin sida)
Nej, jag ska inte vara bitter.
Man minns aldrig ett krigande lag som slås ur kvartfinalserien, man minns aldrig hur ett lag kämpar tills slutsignalen tjuter i arenan, man minns inte hur ett skadedrabbat lag håller huvudet högt trots underläget.
Det man minns är hur Brynäs match efter match tappar in ett mål sekunder innan slutsignalen.
Man minns hur Färjestad slår ut Brynäs med 1-4 i matcher.
Men jag minns resten.
Jag kommer minnas hur vi fightats från start.
Blivit sönertacklade, krigat och framförallt spelat med hjärtat.
Denna säsongen har jag som vanligt gråtit av både hat och kärlek.
Jag har sett Brynäs vinna och förlora,
mött kaxiga motståndarfans och blivit spottad på.
Men som alltid har jag rest mig upp och spottat tillbaka.
Det blev tomt och tyst.
Och den lilla gnutta hopp som fanns, blåstes ut på några sekunder.
Det var ingen rolig kväll igår, och det blir ingen rolig dag idag.
Men jag är stolt över mina krigare.
Stolt över tigrarna.
Stolt över Sveriges bästa förening.
Stolt över laget som jag lever för.
Nästa år firar Brynäs Idrottförening 100 år,
är det våran tur då?
- Ja, det tror jag.
.. Med nya tränare, starkare juniorer och en säkrare målvakt.
Ja, då tro jag att det är våran tur.
BRYNÄS IF .. tills jag dör!
/ Amanda
Tisdagstankar.
Det var inte länge sen vi satt på den där bryggan och dinglade med benen
medan tårna nuddade vattenytan.
Alkoholen rusade i blodet och lyckan låg i bahåll.
Jag minns varenda ord, varenda bokstav.
"En dag löser sig allting"
Vi pratade om brustna hjärtan och trasiga själar
om drömmar som förstörst framför våra fötter.
Vi pratade om systerskap medan sorglösa melodier spelade i bakgrunden.
Vi satt där länge du&jag.
Den billiga starkölen har nog aldrig smakat så bra
och det är få stunder jag minns på samma sätt som jag minns den här.
Det var midsommarafton
och vi var lyckliga mitt i sorgen.
Idag hoppas jag att den där "dagen" vi pratade om är här för att stanna.
För idag känns det bra.
Solen får mig att kisa, precis som då.
Och lyckan håller sig i ryggmärgen på samma sätt som den där kvällen på bryggan.
Måndag.
Hellu sunshines!
En hektisk dag väntar ..
Först och främst ska jag avverka sisådär 2 timmar i skolan innan
bussen tar mig hem till Borlänge för en arbetsintervju (nervös_chey_92)
SEN blir det en tripp till Valbo för att käka och shoppa på IKEA
innan det är dags för MATCH i Läkerolen.
MYCKET INTRESSANT!
.. och förhoppningsvis ganska trevligt ;)
Det var allt för nu!
Wish me luck..
/ Amanda
En hektisk dag väntar ..
Först och främst ska jag avverka sisådär 2 timmar i skolan innan
bussen tar mig hem till Borlänge för en arbetsintervju (nervös_chey_92)
SEN blir det en tripp till Valbo för att käka och shoppa på IKEA
innan det är dags för MATCH i Läkerolen.
MYCKET INTRESSANT!
.. och förhoppningsvis ganska trevligt ;)
Det var allt för nu!
Wish me luck..
/ Amanda
punktpunktpunkt.
Iband är det bra .. Ibland är det mindre bra
Scars ~
~ My weakness is that I care too much
.. And my scars remind me that the past is real
I tear my heart open just to feel.
I know it's hard to belive.
Det handlar om att springa skrattande genom ösregn.
Om fingertoppar som möts och om händer som bygger bo i varandra.
Det handar om att ligga tysta i mörkret och lyssna på varandras andetag.
Om att göra sig beroende av varandras kroppsdelar,
för att kunna ta till vara på varenda sekund av närhet.
Det handlar om att älska för att bli älskad tillbaka.
Det handlar om att trassla in sig i närheten.
Om att våga blotta sig själv när man känner sig som svagast.
Det handlar om hur perfekt dina läppar passar mot mina
och om hur trygg jag är tillsammans med dig.
Det handlar om att visa känslor och våga förlåta.
Om att dricka te och fnissa tills vi till slut brister ut i asgarv.
Det handlar om att älska tills hjärtat är nära bristningsgränsen.
Om att ligga vaken om nätterna för att verkligheten känns bättre än drömmen.
Det handlar om att tillslut få somna bredvid den viktigaste personen i livet
och om att vakna upp på precis samma sätt.
Det handlar om dig
och det handlar om mig.
Det handlar om oss.
Jag älskar dig, varenda sekund av dygnet <3
Min bättre hälft.♥
Om fingertoppar som möts och om händer som bygger bo i varandra.
Det handar om att ligga tysta i mörkret och lyssna på varandras andetag.
Om att göra sig beroende av varandras kroppsdelar,
för att kunna ta till vara på varenda sekund av närhet.
Det handlar om att älska för att bli älskad tillbaka.
Det handlar om att trassla in sig i närheten.
Om att våga blotta sig själv när man känner sig som svagast.
Det handlar om hur perfekt dina läppar passar mot mina
och om hur trygg jag är tillsammans med dig.
Det handlar om att visa känslor och våga förlåta.
Om att dricka te och fnissa tills vi till slut brister ut i asgarv.
Det handlar om att älska tills hjärtat är nära bristningsgränsen.
Om att ligga vaken om nätterna för att verkligheten känns bättre än drömmen.
Det handlar om att tillslut få somna bredvid den viktigaste personen i livet
och om att vakna upp på precis samma sätt.
Det handlar om dig
och det handlar om mig.
Det handlar om oss.
Jag älskar dig, varenda sekund av dygnet <3
Min bättre hälft.♥
B B
Det är helt jävla awsome det här!
Leaving home ..
Ärlighet varar längst, men det är svårt när det inte fungerar..
Känslorna krockar med tankarna, och jag vet inte längre om jag gör rätt eller fel..
Jag vet vad jag borde och vad jag vill. Men pusselbitarna hamnar ändå på fel plats.
Hur jag än beter mig så sviker jag någon.
Och värst är känslan som dyker upp när man vet att man svikit sig själv
Jag har försökt så många gånger,
jag har tagit flera steg framåt, för att sedan få backa tillbaka igen.
- alltid, hur jag än beter mig, hamnar jag alltid på ruta ett igen.
Jag orkar inte mer.
Känslan av att inte veta.
Känslan av att vara totalt hjälplös.
Känslan av oro blandat med en sjuhelvetes ångest.
Känslan av ensamhet och total sorg.
- tillsammans bildar det värsta kaos jag varit med om.
Och det gör ont i mig.
"I have mountains to climb
And I'm leaving home"
/ A♥
(Det mest personliga, och det som anses olämpligt har tagits bort, därför ser det säkert jävligt luddigt ut .. JA! det är meningen)
Känslorna krockar med tankarna, och jag vet inte längre om jag gör rätt eller fel..
Jag vet vad jag borde och vad jag vill. Men pusselbitarna hamnar ändå på fel plats.
Hur jag än beter mig så sviker jag någon.
Och värst är känslan som dyker upp när man vet att man svikit sig själv
Jag har försökt så många gånger,
jag har tagit flera steg framåt, för att sedan få backa tillbaka igen.
- alltid, hur jag än beter mig, hamnar jag alltid på ruta ett igen.
Jag orkar inte mer.
Känslan av att inte veta.
Känslan av att vara totalt hjälplös.
Känslan av oro blandat med en sjuhelvetes ångest.
Känslan av ensamhet och total sorg.
- tillsammans bildar det värsta kaos jag varit med om.
Och det gör ont i mig.
"I have mountains to climb
And I'm leaving home"
/ A♥
(Det mest personliga, och det som anses olämpligt har tagits bort, därför ser det säkert jävligt luddigt ut .. JA! det är meningen)
Ett litet inlägg från Dala-Floda.
Ey hörrni, jag har nog haft jordens skönaste och mysigaste sportlov hittills,
Har sen i måndags befunnit mig i Floda, med Jerry.
Idag åker vi däremot hemmåt igen, hem till den lilla betongsgrå staden Borlänge.
Så får vi väl se vad som händer och sker resten av den lediga tiden :)
Aja, det var nog allt för den här gången!
/ Amanda
Har sen i måndags befunnit mig i Floda, med Jerry.
Idag åker vi däremot hemmåt igen, hem till den lilla betongsgrå staden Borlänge.
Så får vi väl se vad som händer och sker resten av den lediga tiden :)
Aja, det var nog allt för den här gången!
/ Amanda
Ord med och utan betydelse..
Jag minns hur jag ägnade timmar åt att tänka på hur ont det gjorde.
Jag vet inte hur många minuter jag sammanlagt la ner på att gråta
över drömmar som aldrig blev verklighet.
Storhetsvansinnet var ofta större än någonting annat
och dom där drömmarna förvandlades snabbt till ångest.
(Och ångesten blev den känsla som stod mig närmast.)
Den där ångesten som åt upp varenda del av mig
Gnagde och tuggade mitt inre tills det inte fanns mycket kvar.
Jag vet inte hur jag bar mig åt för att överleva
eller hur jag lyckades omvandla den till total lycka.
Det är mycket som har förändrats,
och när jag ibland påminns om dom där mörka känslorna
eller när ångesten än idag oförberett knackar på
gör det så ont i mig att jag fortfarande tror att jag ska explodera.
jag säger det återigen,
mycket har förändrats.
Den tjejen som stod ensam under en iskall november himmel i en stad långt hemifrån,
med tårarna rinnande likt glaskulor ner för kinderna .. Hon finns inte mer.
Men vissa delar kommer alltid att göra sig påminda.
Den där blygheten som sveper över hennes nya jag, utan att hon egentligen vill.
Likså tystheten som finns, trots att hon egentligen vill säga precis vad hon känner och tycker.
(Det är delar som finns kvar, men som jag ständigt kämpar med att övervinna.)
- Jag vet inte hur jag bar mig åt för att alltid vara stark,
vad jag gjorde för att orka trotsa demonerna som slogs i mig.
Jag vet inte hur jag lyckades resa mig igen.
Hur jag bettedde mig för att återvinna den lilla gnutta självkänsla som finns hos mig idag.
Men på något knasigt sätt så gick det.
Jag slogs och tacklades med mörka känslor varenda dag,
jag svor åt allt vad tankar på att ge upp betydde.
Det var inte lätt och det har varit en lång jävla väg.
Det har gjort ont och många glaskulor har rullat längst kinderna påvägen.
Många hjärtan har krossats,
många vänskaper har sagts upp.
Mycket alkohol har druckits för att dämpa smärtan.
MEN FAN, här står jag idag.
Utan tårar och hat,
utan ångest (iallafall fr stunden)
utan ett trasigt hjärta och med en hel själ.
Jag lyckades, fanfanfan, jag lyckades!
jag vet inte hur, men jag gjorde det.
"få har dött av att kämpa, men många av att ge upp"
/ Amanda
(Jag vet inte vad jag ville med dom här orden.
Kanske är dom helt betydelselösa för er, främlingar och vänner.
Men för mig, betyder den här liite för långa texten, otroligt mycket!)
Jag vet inte hur många minuter jag sammanlagt la ner på att gråta
över drömmar som aldrig blev verklighet.
Storhetsvansinnet var ofta större än någonting annat
och dom där drömmarna förvandlades snabbt till ångest.
(Och ångesten blev den känsla som stod mig närmast.)
Den där ångesten som åt upp varenda del av mig
Gnagde och tuggade mitt inre tills det inte fanns mycket kvar.
Jag vet inte hur jag bar mig åt för att överleva
eller hur jag lyckades omvandla den till total lycka.
Det är mycket som har förändrats,
och när jag ibland påminns om dom där mörka känslorna
eller när ångesten än idag oförberett knackar på
gör det så ont i mig att jag fortfarande tror att jag ska explodera.
jag säger det återigen,
mycket har förändrats.
Den tjejen som stod ensam under en iskall november himmel i en stad långt hemifrån,
med tårarna rinnande likt glaskulor ner för kinderna .. Hon finns inte mer.
Men vissa delar kommer alltid att göra sig påminda.
Den där blygheten som sveper över hennes nya jag, utan att hon egentligen vill.
Likså tystheten som finns, trots att hon egentligen vill säga precis vad hon känner och tycker.
(Det är delar som finns kvar, men som jag ständigt kämpar med att övervinna.)
- Jag vet inte hur jag bar mig åt för att alltid vara stark,
vad jag gjorde för att orka trotsa demonerna som slogs i mig.
Jag vet inte hur jag lyckades resa mig igen.
Hur jag bettedde mig för att återvinna den lilla gnutta självkänsla som finns hos mig idag.
Men på något knasigt sätt så gick det.
Jag slogs och tacklades med mörka känslor varenda dag,
jag svor åt allt vad tankar på att ge upp betydde.
Det var inte lätt och det har varit en lång jävla väg.
Det har gjort ont och många glaskulor har rullat längst kinderna påvägen.
Många hjärtan har krossats,
många vänskaper har sagts upp.
Mycket alkohol har druckits för att dämpa smärtan.
MEN FAN, här står jag idag.
Utan tårar och hat,
utan ångest (iallafall fr stunden)
utan ett trasigt hjärta och med en hel själ.
Jag lyckades, fanfanfan, jag lyckades!
jag vet inte hur, men jag gjorde det.
"få har dött av att kämpa, men många av att ge upp"
/ Amanda
(Jag vet inte vad jag ville med dom här orden.
Kanske är dom helt betydelselösa för er, främlingar och vänner.
Men för mig, betyder den här liite för långa texten, otroligt mycket!)
Måndag!
Det är måndag morgon och det är LOV!
Men trots den otroligt sköna känslan över att vara ledig
så måste jag erkänna att jag faktiskt saknar min praktikplats, och alla fina människor!
Men man får gilla läget ändå antar jag ;)
Nu ska jag packa, och fixa
sen hem till mamma och städa och efter det blir det en sväng på kupolen
innan jag och Järriboi tar bussen till Floda ;)
Nej nu är det nog dags att lyfta arslet härifrån och göra nytta :)
/ AMANDA
Men trots den otroligt sköna känslan över att vara ledig
så måste jag erkänna att jag faktiskt saknar min praktikplats, och alla fina människor!
Men man får gilla läget ändå antar jag ;)
Nu ska jag packa, och fixa
sen hem till mamma och städa och efter det blir det en sväng på kupolen
innan jag och Järriboi tar bussen till Floda ;)
Nej nu är det nog dags att lyfta arslet härifrån och göra nytta :)
/ AMANDA
Spartacus!
Som många av er säkert redan vet så blev jag totalt såld på första säsongen av "Spartacus: Blood and sand"
Därför har ja väl rätt höga förväntningar på "Gods of the arena" (som uspelar sig före Blood and sand serien)
och kan knappt vänta tills hela serien är nedladdad och klar ;)
LOVET ÄR RÄDDAT!
/ Amanda
Söndag
Tiden går så snabbt att jag inte hinner med att reflektera över vad som händer.
Jag har tacklat mig igenom 4 och en halv veckas praktik, som varit jobbig, rolig, intressant, mysig och väldigt krävande.
Nu återstår endast den skriftliga uppgiften, sen kan jag gå vidare, helt och hållet.
Dessutom var det den 24e i tordags, vilket innebar att jag och min fantastiska pojkvän varit tilsammans i ett halvår!
... Mysigt ♥
hjärtat tar ett extra skutt och jag tror att jag ser dig överallt.
Ibland finns du på bussen, ibland möts vi på stan, ja ibland finns du till och med i mina drömmar.
Det riiver i mig och gör ont.
Den där ständiga känslan av att minnas allt det där som inte var bra.
- Men egentligen var det väl aldrg bra överhuvudtaget?
.. Det var bara jag som försökte inbilla mig det.
För jag ville så gärna att du skulle vara rätt person på rätt plats,
men hela tiden var det, precis tvärtom.
Jag tänker ofta på hur allting slutade,
hur ont det gjorde att säga hejdå, den där kvällen där
alkoholen pumpade i mina ådror,
då jag fick titta ner i marken för att försöka dölja tårarna som trängde under ögonlocken.
Jag ville så gärna att du skulle vara min vän, att vi skulle skratta och bilda murar av oslagbara minnen tillsammans.
Men det funkar inte så ....det funar aldrig så.
Du lärde mig iallafall en sak J ..
Jag ska aldrig mer leva i drömmen igen.
.. aldrig mer.
/ AMANDA
Jag har tacklat mig igenom 4 och en halv veckas praktik, som varit jobbig, rolig, intressant, mysig och väldigt krävande.
Nu återstår endast den skriftliga uppgiften, sen kan jag gå vidare, helt och hållet.
Dessutom var det den 24e i tordags, vilket innebar att jag och min fantastiska pojkvän varit tilsammans i ett halvår!
... Mysigt ♥
hjärtat tar ett extra skutt och jag tror att jag ser dig överallt.
Ibland finns du på bussen, ibland möts vi på stan, ja ibland finns du till och med i mina drömmar.
Det riiver i mig och gör ont.
Den där ständiga känslan av att minnas allt det där som inte var bra.
- Men egentligen var det väl aldrg bra överhuvudtaget?
.. Det var bara jag som försökte inbilla mig det.
För jag ville så gärna att du skulle vara rätt person på rätt plats,
men hela tiden var det, precis tvärtom.
Jag tänker ofta på hur allting slutade,
hur ont det gjorde att säga hejdå, den där kvällen där
alkoholen pumpade i mina ådror,
då jag fick titta ner i marken för att försöka dölja tårarna som trängde under ögonlocken.
Jag ville så gärna att du skulle vara min vän, att vi skulle skratta och bilda murar av oslagbara minnen tillsammans.
Men det funkar inte så ....det funar aldrig så.
Du lärde mig iallafall en sak J ..
Jag ska aldrig mer leva i drömmen igen.
.. aldrig mer.
/ AMANDA
