-

(( .Ingenting är på samma sätt längre,
inga melodier låter likadant
ingenting smakar som det en gång gjorde,
alla färger och former har bytt plats
nej, inte ens känslorna är som de brukar. ))


- Jag kunde älska att vara ensam,
att ligga tyst i min säng om kvällarna.
Jag kunde tycka om känslan av att bara vara,
känslan av att inte behöva bry sig om någon annan än mig.

Men nu skrämmer tanken av ensamhet livet ur mig.
Tanken på att ligga i ett iskallt mörker med tystnaden som sällskap.

Kanske beror det på det på min kärlekspojke,
(som förmodligen är det/den enda som befinner sig på rätt plats just nu)
eller på att hela världen har förändrats, utan att jag har hunnit med att förstå.

Jag vet inte vad jag vill med dom här orden,
om de ens får en mening när jag skriver dem.
Eller om det bra blir ord, utan betydelse och sammanhang.

Kanske blir det fel eller rätt, rätt eller fel
hur jag än gör.

Jag vet inte.


/ Amanda