-

För även om jag aldrig någonsin vill höra din röst, eller se ditt leende igen,
så kan jag inte låta bli att hoppas att du tänker på mig ibland..

Någonstans långt där inne, kommer jag förmodligen alltid att sakna dig.

---

Livet åker som vanligt bergochdalbana med mig,
men den här gången är dalarna djupare och topparna så mycket högre,
det går liksom så mycket fortare nu ..

För ett antal timmar sen, ritade jag hjärtan i sanden, medan vågorna sköljde över mina fötter.
Solen stack i ögonen, och brände på min hud.
Nu har jag bytt ut allt det där, för att istället sparka höstlöven som ligger framför mig på gatan,
känna den isande vinden i håret och få rysningar av kylan.
Någongång hoppas jag att jag inser vad den där kylan och det där mörkret gör med mig,
för att lättare kunna ta mig ur det.

För nog gör det ont, trots att jag inte kan sätta fingret på vad smärtan kommer ifrån.

Ångetsen knackar på när jag som minst anar det,
och jag medger att jag istället för att stanna kvar och slåss
springer iväg och gömmer mig, och blåögd som jag är,
tror jag alltid att jag ska klara mig undan...
trots att jag så många gånger misslyckats.


Jag borde inte känna såhär,  jag borde rycka upp mig.. torka tårarna, och le.
för jag har det så förbannat jävla bra, egentligen ..


(förlåt Jerry .. och alla andra)